Nuerejul
Nu är jag fri!
Det är lite galet hur tydligt det syns hur man mår och har det.
Nu har jag pluggat, pluggatpluggatpluggat, helt överdrivet mycket. Och det har synts väldigt tydligt på bloggen.
Dels har jag inte haft tid att skriva, så är det faktiskt. Oftast har jag tid med det mesta, jag tar mig liksom tid om det är något tillräckligt viktigt. Men nu har jag pluggat så mycket att jag inte haft tid att tvätta håret, köpa halstabletter eller baka lussebullar med Eric. Det är mycket, jag lovar!
...och dels har jag inte haft något att skriva! Det enda jag tänkt tillräckligt mycket på för att kunna överföra i en text är derivator, värmepotential, vägmärken, tredjegradare, väghållningsfordon, Pascal, Archimedes princip, allt i en enda röra... och hur kul är det att läsa om? Eller skriva om för den delen...
Innan jag började intensivplugga bestämde jag mig för att klara det. Att inte ge upp, låtsas vara sjuk, sluta äta, skolka, eller bryta ihop på något annat sätt. Jag lyckades, av någon otrolig anledning, motivera mig själv så mycket att jag började intensivplugga utan att vara rädd för att misslyckas. För är jag rädd för att misslyckas gör jag det ofta... som när jag joggar till exempel. "Jag orkar inte springa längre än till den där bänken" brukar jag tänka, och så blir det så. Nu siktade jag på målet, eller snarare förbi målet. Och jag förberedde mig på att inte kunna göra alla saker jag brukar unna mig att göra, utan istället mest sova, äta och ta in kunskap.
Jag har aldrig lyckats så bra med en "plugg-strategi" som denna gång! Egentligen vet jag inte hur jag definierar att lyckas. Men just nu är det att jag helt enkelt sitter här och har gjort mina tre sista prov. Jag var förberedd, jag genomförde dem och jag gjorde mitt bästa. Det känns som ett lyckande.
Det rann egentligen bara över en gång, vilket är relativt lite. Jag låg och grät ett tag i mammas armar. Men när jag gjorde det kom jag fram till att det gör inget. Hela min plan behöver inte ha failat bara för att jag ligger här och gråter nu! Det går fortfarande att åstadkomma något bra, och dessutom känns det ofta bättre när man gråtit klart. Så jag fortsatte att jogga.
Varför gör människor sånt här? Det är frågan. Svaret tror jag är att vi har förmågan att lita på att vi blir belönade, även om belöningarna ligger ganska långt fram i tiden. Belöningen är till exempel att man får känna sig nöjd efteråt, man får känna att man klarat av något, och det är jag övertygad om att alla mår bra av. Desstuom tror jag att många av oss behöver visa för oss själv hur mycket vi kan, ganska kontinuerligt, för att över huvud taget tycka om oss själva. Inte konstigt att man antar utmaningar då, fast man lika gärna skulle kunna slappa sig igenom alltihop.
Min belöning är, utöver att jag får känna mig nöjd och stolt, ledighet och frihet att kunna göra kreativa saker som jag vill göra, utan dåligt samvete!
Attans... vad svårt det är att komma fram till slutsatser. Det är lättare att bara babbla :)
Men ja, jag kan ju kanske låtsas att det är en konstnärlig text där slutsatsen ska dras av läsaren själv istället? Smart Plufsen, smart....
PEACE!
Det är lite galet hur tydligt det syns hur man mår och har det.
Nu har jag pluggat, pluggatpluggatpluggat, helt överdrivet mycket. Och det har synts väldigt tydligt på bloggen.
Dels har jag inte haft tid att skriva, så är det faktiskt. Oftast har jag tid med det mesta, jag tar mig liksom tid om det är något tillräckligt viktigt. Men nu har jag pluggat så mycket att jag inte haft tid att tvätta håret, köpa halstabletter eller baka lussebullar med Eric. Det är mycket, jag lovar!
...och dels har jag inte haft något att skriva! Det enda jag tänkt tillräckligt mycket på för att kunna överföra i en text är derivator, värmepotential, vägmärken, tredjegradare, väghållningsfordon, Pascal, Archimedes princip, allt i en enda röra... och hur kul är det att läsa om? Eller skriva om för den delen...
Innan jag började intensivplugga bestämde jag mig för att klara det. Att inte ge upp, låtsas vara sjuk, sluta äta, skolka, eller bryta ihop på något annat sätt. Jag lyckades, av någon otrolig anledning, motivera mig själv så mycket att jag började intensivplugga utan att vara rädd för att misslyckas. För är jag rädd för att misslyckas gör jag det ofta... som när jag joggar till exempel. "Jag orkar inte springa längre än till den där bänken" brukar jag tänka, och så blir det så. Nu siktade jag på målet, eller snarare förbi målet. Och jag förberedde mig på att inte kunna göra alla saker jag brukar unna mig att göra, utan istället mest sova, äta och ta in kunskap.
Jag har aldrig lyckats så bra med en "plugg-strategi" som denna gång! Egentligen vet jag inte hur jag definierar att lyckas. Men just nu är det att jag helt enkelt sitter här och har gjort mina tre sista prov. Jag var förberedd, jag genomförde dem och jag gjorde mitt bästa. Det känns som ett lyckande.
Det rann egentligen bara över en gång, vilket är relativt lite. Jag låg och grät ett tag i mammas armar. Men när jag gjorde det kom jag fram till att det gör inget. Hela min plan behöver inte ha failat bara för att jag ligger här och gråter nu! Det går fortfarande att åstadkomma något bra, och dessutom känns det ofta bättre när man gråtit klart. Så jag fortsatte att jogga.
Varför gör människor sånt här? Det är frågan. Svaret tror jag är att vi har förmågan att lita på att vi blir belönade, även om belöningarna ligger ganska långt fram i tiden. Belöningen är till exempel att man får känna sig nöjd efteråt, man får känna att man klarat av något, och det är jag övertygad om att alla mår bra av. Desstuom tror jag att många av oss behöver visa för oss själv hur mycket vi kan, ganska kontinuerligt, för att över huvud taget tycka om oss själva. Inte konstigt att man antar utmaningar då, fast man lika gärna skulle kunna slappa sig igenom alltihop.
Min belöning är, utöver att jag får känna mig nöjd och stolt, ledighet och frihet att kunna göra kreativa saker som jag vill göra, utan dåligt samvete!
Attans... vad svårt det är att komma fram till slutsatser. Det är lättare att bara babbla :)
Men ja, jag kan ju kanske låtsas att det är en konstnärlig text där slutsatsen ska dras av läsaren själv istället? Smart Plufsen, smart....
PEACE!
