Plufsen

Årets filmfestival i Stockholm var just som en filmfestival bör vara. Den var helt enkelt inget utöver det vanliga, men den fyllde stolt sin viktigaste roll, som utstickare. Och det var precis det jag förväntat mig efter att ha besökt festivalen två gånger tidigare. Så jag är väl ganska nöjd, men jag är verkligen inte särskilt förvånad.

Det som kännetecknar filmerna på Stockholms filmfestival är att de är djupa, udda och helst är de också något helt nytt. Fast att göra något helt nytt är väldigt svårt idag, eftersom så många filmskapare redan tagit sig an den uppgiften. Det mesta är tyvärr mer eller mindre redan gjort. Då gäller det istället som filmskapare att vara bäst på det man gör. För man vill ju sticka ut. Det är till och med nästan det som skapandet av de här filmerna går ut på. När festivalbesökarna sätter sig i salongen och filmen börjar så ska de känna att det här, det är en riktig filmfestivalfilm. Men i år började jag tyvärr att tröttna på den här känslan. Tack för alla svåra, udda filmupplevelser. Men det räcker faktiskt nu. Jag orkar faktiskt inte med hur många sådana här filmer som helst. Ska jag orka ta in mer nu får filmerna åtminstone ta och vara bra.

Den första filmen jag såg i år hette Sergio. Kort och koncist, för att titeln verkligen skulle fastna på tittarnas näthinnor och i deras hjärnor. Sergio. Och det lyckades, titeln fastnade verkligen.

När Sergio började fick jag inte den där känslan av att det var en riktig filmfestivalfilm. Det kändes snarare som att jag slagit på tv:n lagom till början av en amerikansk snyftdokumentär. Och det var precis vad jag fick se också, fast i en glamourös filmsalong. Det som skilde Sergio från snyftdokumentärerna på tv var dock att den här gången blev jag som uppslukad. Den fick mig att snyfta, den lyckades! Och jag kände mig så lurad. Alla knep som brukar användas för att få tittarna på fall användes. Och det lyckades.

I stort sett hela berättelsen om Sergio gavs genom intervjuer med personer som hade något spännande att säga om denne framgångsrike man. Hans kollega och blivande fru var den som gav tittarna den mest intima bilden av Sergio. Hon var nog den som bidrog till allra mest snyftande. Två andra personer som fick mycket utrymme var de två soldater som förgäves försökte rädda Sergio under hans sista timmar i livet. För Sergio dog nämligen, en händelse filmskaparna givetvis sög all saft ur.

Först målades bilden av den perfekte Sergio upp. Sergio med det bländande leendet, de superviktiga uppdragen och den alltid lika positiva inställningen till allt. Men hela tiden låg en sorglig dimma över glädjen. För Sergio skulle ju dö. Det förstod jag på en gång, att denne perfekte man skulle dö.

Parallellt med historien om Sergios liv fick jag alltså följa de sista timmarna av hans liv. Jag påmindes hela tiden om den levande Sergio, och sen poff påmindes jag om hans tragiska död, och sen poff påmindes jag om det fantastiska livet igen. Poff, poff, poff. Det träffade mig som en hammare i huvudet varje gång.

Och för er som missat det. Den här filmen lyckades alltså. Den var skitbra.

Två filmer till blev det, som var mer klassiska filmfestivalfilmer. Den japanska, animerade dokumentären om legenden och samurajen Musashi var faktiskt något utöver allt jag sett tidigare. Men den var också ett gyllene exempel på hur fel det kan bli, när en films främsta syfte är att vara udda.

Filmen höll mig helkoncentrerad de första minuterarna, för det här vad verkligen något helt galet. Jag trodde inte mina ögon! En animerad, tjock professor som skulle lära oss japansk historia. ”Åh vad kul!”, tänkte jag. [PAUS] Men det var inte kul. Efter en kvart fick jag huvudvärk av musiken, och professorns snurrande spiralögon. Och en timme senare var jag så fruktansvärt ointresserad av samurajer att jag starkt funderade på att lämna salongen, som några förnuftiga människor redan gjort. Men istället höll jag ut, ända till slutet. Fråga inte varför.

Den sista filmen hade jag låga förväntningar om, men ack så höga förhoppningar. ”Låt mig gå härifrån med en positiv känsla!” Men det gick inget vidare den här gången heller. Foxes gav mig starka deja-vú-känslor. Det kändes som en fortsättning på något jag såg förra året. Och det jag såg förra året kände jag också igen. Grått, grynigt, smetigt smink, droger, våldtäkter, bakgator, regn, smuts, och dessa stackars flickor. För mig är det här något som verkligen bäddar för en stark story. Men efter femtioelva filmer som försökt ge mig samma tragiska känsla, är jag inte mottaglig längre. Jag blir inte berörd, jag blir uttråkad. Och inte blev det bättre av att huvudpersonen i Foxes, Betka, hatade allt och alla, fast jag aldrig förstod varför…

Jag är ganska kritisk till det filmutbud som visas på vanliga biografer. Det känns verkligen inte särskilt nyskapande. Man kan välja romantisk komedi, pang-pang-film eller animerad hjältesaga, och man vet nästan exakt vad som väntar. Men den senaste tiden har min kritik tonats ner. För jag har insett att filmerna är underhållande. Det gör inget att storyn är allt annat än nyskapande, så länge filmen är bra. Det är något filmfestivalen borde ta och tänka på. För visst är det roligare att se skitbra filmer, än skitudda?