På riktigt
Vi har kommit med i Musik Direkt, jag och bandet! Wih! Såhär var det:
"Just det, vi ska va med i en tävling typ... Nu är vi anmälda. Vad ska vi köra nu då?"
"Va, en tävling, shit! Vadå, är vi med automatiskt eller, bara sådär?"
"Det är ju inte helt säkert att man kommer med, men sålänge det finns platser så kommer alla skitband med liksom."
"Jaha, okej, fett kul! En tävling... Ska vi köra Justin eller? Måste göra nåt rockigt nu känns det som..."
Och så var det inte mer med det. Jag tänkte jahapp, det händer någongång i framtiden, kanske, antagligen, men man vet aldrig. Vi och alla andra ungdomar som har en, liten liten men dock, dröm om att få visa vad vi gör där nere i källarlokalen. Stor chans att lyckas, liksom. Vi skickar in ett bidrag, sen är det inte mer med det. Kul grej.
Sen så kom vi med.
Det var DÅ jag blev nervös, i hela magen, pirr pirr. För det var DÅ jag fattade vad vi skulle göra. Egentligen var det ju ganska troligt att vi skulle komma till första deltävlingen, eftersom de flesta gör det och vi är inte så dåliga ju... Men jag fattade inte förrän det stod där, svart på vitt. Så trög man kan vara! Vi ska alltså spela i tio minuter, inför en jury, på Debaser, med en professionell fotograf som FOTAR oss NÄR VI SPELAR och de SPELAR IN det vi spelar NÄR VI SPELAR. Och folk ska kolla! Det gav mig pirr. För första gången på väldigt länge ska jag sättas i en situation där det spelar roll vad jag gör just precis då, och där det inte går att åtgärda misstagen efteråt. Det ger pirr.
Men det är också så härligt, så oerhört skönt, läskigt så att det blir roligt. Äntligen något som är på allvar! Jag tror att jag har brist på sådana här upplevelser. När något är PÅ RIKTIGT. Jag insåg det när jag fick det där mailet, att det är sådana här händelser som kryddar livet. Och det finns fler exempel, som jag tänker skriva bara för att jag var så duktig och kom på dem. :)
-När jag gav älskling en kram utanför församlingshemmet för längesen. Det var då det gällde kändes det som. Det var läskigt men samtidigt otroligt välgörande för psyket, och för vetskapen om att jag kanske förändrade något viktigt i mitt liv. Kanske bidrog kramen till att ge mig det bästa som någonsin hänt mig?
-När man söker jobb. Man ger bort information om sitt privata jag, det är stort och kan leda till något stort.
-Att göra nationella prov. Jag vet, det låter nördigt, men det passar in faktiskt. När man gör ett nationellt prov är det där och då det gäller, precis som när man spelar för publik.
-Att spela för publik. Det är lätt att misslyckas, för man har bara nutiden på sig att klara det man ska klara. Men lyckas man så betyder det så mycket.
Det är skönt att garanterat gå ett steg framåt. Det kan man göra för det mesta. Å hej, å hå, höger, vänster, sakta, men säkert... Men det finns en möjlighet att gå tre steg framåt också, bara man riskerar ett bakåtsteg samtidigt. Och det är också skönt, ibland, att ta risken för att få chansen. Tänk på det du!
PEACE
"Just det, vi ska va med i en tävling typ... Nu är vi anmälda. Vad ska vi köra nu då?"
"Va, en tävling, shit! Vadå, är vi med automatiskt eller, bara sådär?"
"Det är ju inte helt säkert att man kommer med, men sålänge det finns platser så kommer alla skitband med liksom."
"Jaha, okej, fett kul! En tävling... Ska vi köra Justin eller? Måste göra nåt rockigt nu känns det som..."
Och så var det inte mer med det. Jag tänkte jahapp, det händer någongång i framtiden, kanske, antagligen, men man vet aldrig. Vi och alla andra ungdomar som har en, liten liten men dock, dröm om att få visa vad vi gör där nere i källarlokalen. Stor chans att lyckas, liksom. Vi skickar in ett bidrag, sen är det inte mer med det. Kul grej.
Sen så kom vi med.
Det var DÅ jag blev nervös, i hela magen, pirr pirr. För det var DÅ jag fattade vad vi skulle göra. Egentligen var det ju ganska troligt att vi skulle komma till första deltävlingen, eftersom de flesta gör det och vi är inte så dåliga ju... Men jag fattade inte förrän det stod där, svart på vitt. Så trög man kan vara! Vi ska alltså spela i tio minuter, inför en jury, på Debaser, med en professionell fotograf som FOTAR oss NÄR VI SPELAR och de SPELAR IN det vi spelar NÄR VI SPELAR. Och folk ska kolla! Det gav mig pirr. För första gången på väldigt länge ska jag sättas i en situation där det spelar roll vad jag gör just precis då, och där det inte går att åtgärda misstagen efteråt. Det ger pirr.
Men det är också så härligt, så oerhört skönt, läskigt så att det blir roligt. Äntligen något som är på allvar! Jag tror att jag har brist på sådana här upplevelser. När något är PÅ RIKTIGT. Jag insåg det när jag fick det där mailet, att det är sådana här händelser som kryddar livet. Och det finns fler exempel, som jag tänker skriva bara för att jag var så duktig och kom på dem. :)
-När jag gav älskling en kram utanför församlingshemmet för längesen. Det var då det gällde kändes det som. Det var läskigt men samtidigt otroligt välgörande för psyket, och för vetskapen om att jag kanske förändrade något viktigt i mitt liv. Kanske bidrog kramen till att ge mig det bästa som någonsin hänt mig?
-När man söker jobb. Man ger bort information om sitt privata jag, det är stort och kan leda till något stort.
-Att göra nationella prov. Jag vet, det låter nördigt, men det passar in faktiskt. När man gör ett nationellt prov är det där och då det gäller, precis som när man spelar för publik.
-Att spela för publik. Det är lätt att misslyckas, för man har bara nutiden på sig att klara det man ska klara. Men lyckas man så betyder det så mycket.
Det är skönt att garanterat gå ett steg framåt. Det kan man göra för det mesta. Å hej, å hå, höger, vänster, sakta, men säkert... Men det finns en möjlighet att gå tre steg framåt också, bara man riskerar ett bakåtsteg samtidigt. Och det är också skönt, ibland, att ta risken för att få chansen. Tänk på det du!
PEACE
