Plufsen

Hej

idag gjorde jag INTE cooper-testet, igen. Det spelar egentligen inte så stor roll varför, men det jag tänkte på var:

"Alla" säger att man ska ta det luuuugnt, sakta ner, stressa inte för att få toppbetyg, du måste ta hand om dig själv, stå på dig!
Varför blir "alla" då förvånade när jag säger:
- Äsch, spillerille. Varför ska jag lida bara för att uppnå ett mål i Idrott & hälsa A?
- Oj, men varför springer du inte? Mår du inte bra?

Var tog ta-hand-om-dig-själv-och-stå-på-dig-atityden vägen?

Jag tar i alla fall hand om mig själv och står på mig ändå, tjohoo! :)

PEACE

...är det påsklov! Det går knappt att beskriva hur mycket jag längtat efter det här lovet, ännu mer än jag längtade efter det förra. Det känns som om jag börjar förstå mer och mer hur värdefulla loven verkligen är för mig, så jag bara glorifierar dem mer och mer. Men vad gör det, liksom.

En annan sak som knappt går att beskriva är det jag såg i torsdags. Jag såg Rytmus-tvåornas tolkning av Hamlet, "Maktbegär & Galenskap" (om jag inte kommer ihåg helt åt skogen). Tilda spelade Ofelia, och var helt grym! Jo, jag var lycklig bara över att se och höra alla begåvade musiker, men jag var ännu mer lycklig och berörd av att se min fina vän spela hög och galen, med så himla härlig känsla och närvaro! Det känns så dumt att jag inte kan fler ord, då skulle det här inte låta som vilken hyllning som helst, men tyvärr kan jag inte det. Det var en klar energikick att se i alla fall, hoppas det är okej att jag visar en bild, det var så vackert :)


Imorgon drar jag med älskling till fjällen och jag kommer inte sakna något, för det är precis det jag vill göra nu, inget annat! Ha en glad påsk, och ett glatt liv (varför bara en påsk liksom?)!

PEACE

Jag trodde faktiskt ett tag, kanska kort men dock, att det skulle bli lättare att plugga, koncentrera sig och orka nu när det är så soligt och härligt. Jag mindes nog inte hur det var sist det blev vår, för nu minns jag att det kändes precis som nu. Ja, jag blev piggare, gladare, mer energisk när solen och värmen kom. Men, energin säger att den inte tänkte läggas på att sitta och arbeta väldigt koncentrerat. Det energin vill läggas på är att gå omkring ute i solen, fota allt fint, och allt i vanliga fall ofint som blir fint i solen, äta glass, skutta, skratta, och den tror att jag ska klara resten ändå.

Det är väldigt härligt att ha sådan inspiration, men tyvärr innebär den inte att några artiklar eller personporträtt eller vetenskapliga texter blir klara. Det är synd det, men jag sörjer inte precis.

Här är dagens intrressanta undring. Bryr jag mig för lite? Nej, självklart inte. Kanske snarare: tror jag för mycket på att "det är klart det löser sig ändå"? Jag är ju en sån där ambitiös, betygsmedveten, ständigt pluggande person, det vet väl alla. Men ibland känns det som den beskrivningen verkligen inte stämmer. Nu kommer en slags confession, såhär brukar jag känna: "gud vad jag varit duktig nu, att jag orkar. Jag ska nog börja göra mer av allt det jag vill, jag har redan gjort mycket som är bra."

Det låter inte särskilt ambitiöst enligt mig själv... och med detta inlägg vill jag egentligen bara skapa en undersökning. Kommer utbildnings-biten av livet att lösa sig även om jag gör vad jag vill? Svaret kommer väl till sommarn, när jag ska plugga vidare efter gymnasiet och när jag börjar söka jobb. Ha tålamod! ihihi.

PEACE

Min pojkvän har skaffat en blogg! Jag vet inte om jag är glad eller inte, jag är nog inget särskilt, föredrar att prata med personen i fråga direkt. Men i alla fall, eftersom att du var så vänlig att länka till min, uppenbarligen världens näst bästa, blogg är jag vänlig och länkar till din världens bästa blogg: http://aerique.tk/
varsågod!

Att jag tog mig tid att skriva beror egentligen på det här: min ungdomsmottagning är borta. När jag för en gångs skull behöver den, suck...
Jag var där i höstas, den var helt klart öppen, och det kryllade med folk där. Jag skojar inte, den var verkligen använd och uppskattad av massor med ungdomar, det trodde jag inte innan jag kom dit! Det såg ut som en förortsruin utifrån.
Nu är den borta, och två till tydligen. De har ersatts med en på Gullmarsplan. Det blir ju trångt och mysigt att trängas där, mysmys.
Det är en händelse som i alla fall tål att tänkas på, som många andra. Men jag vet inte om jag orkar/vill/borde dela med mig av min åsikt, så jag skiter i det. Tänkte bara berätta liksom, så får du tänka hur du vill :) jag tycker det är tråkigt, det kan jag säga.

Glöm inte att ha picknick förresten! Det förlänger livet, enligt en högst vetenskaplig undersökning gjord av min egen hjärna.

PEACE

Kopierad från Jonas Gardells dagbok på order av honom själv:


Läste följande notis i tidningen idag:

”ABORTFALL NÅR VATIKANEN
En nioårig brasiliansk flickas abort har nu nått den romersk-katolska kyrkans centrum. En kardinal i Vatikanen försvarar kyrkans bannlysning av flickans mor och läkarna som beslutade om aborten.
Den nioåriga flickan blev efter att ha våldtagits av sin styvfar gravid med tvillingar. Läkarna bedömde att den späda flickkroppen inte skulle klara av att bära de bägge fostren och beslutade om abort. Flickans mor gav sitt godkännande, och ingreppet genomfördes i onsdags.
Styvfadern som våldtog flickan har fått kyrkans förlåtelse och riskerar inte bannlysning.”

Först står man mållös inför ondskan fräckhet, hur den kan klä sig i prästskrud, hur den kan uttala sig i Guds namn, hur den öppet kan spotta på allt vad Jesus faktiskt stod för. Men sedan måste man förstå att man inte har rätt att stå mållös. Man måste göra något.

Katolska kyrkans biskop i Stockholm heter Anders Arborelius.
Telefon: 08-462 66 00
Adress:
Katolska Biskopsämbetet
Götgatan 68
Box 4114
102 62 Stockholm.

Ring och skriv och ställ dem mot väggen! Det ska jag göra!
Länka gärna till det här inlägget eller kopiera det till era egna bloggar!

GUD ÄR KÄRLEK! VAR INTE RÄDD!

Detta blogginlägg är till för att jag ska testa att skriva på Erics nya dator, för den är fett cool ska ni veta!
Jag kan meddela alla intresserade om att ja: datorn är bra att skriva på. I klass med min egen, med den skillnaden att detta inte är min egen dator. Så betyget blir lite mindre. Fyra komma fem apor får Erics tangentbord. Mitt får fem apor :)

För att anknyta till Tilda; nej, vi är inte gjorda för att plugga. Plugga lagom, men var också mycket ledig!
Det ska jag ta och vara alldeles precis just nu, för nu är det helg. Peace out och ta hand om varandra!

PEACE

Hej hallå,
det var ett tag sen. På lovet skrev jag dagbok, för första gången på hur länge som helst! På ett halvår, minst.
Tyvärr hade jag inget riktigt bra att skriva, det var mer det att jag kände att jag hade tid, tillräckligt mycket tid för att vara tillräckligt ostressad för att skriva.
Så är det även nu. Men jag gillar att skriva på min dator! Den är fin, tangentbordet är mjukt och bra, men framför allt är den min bara min!

Näe, jag tror att jag återkommer när jag har något viktigt att säga istället.

PEACE

Jag har blivit helt uppslukad av vackra bilder den senaste tiden, jag bara tittar och tittar och försöker hitta den allra vackraste! Och jag har gjort en mapp med i stort sett alla naturbilder jag tagit, 457 stycken närmare bestämt, och jag bara tittar och tittar. Det låter så konstigt, att bara titta och titta på sina egna bilder, men det känns inte konstigt egentligen. Jag gillar det, jag minns när de togs, jag minns stämningen och temperaturen och kanske vad jag ville ha med då jag tog bilden. Det är jättemysigt.

Jag har kommit på att jag är fåfäng, men det gör inget. Jag är fåfäng på det sättet att jag gillar att titta på vackra saker, det är väl det som är fåfängt, att uppmärksamma vackra saker? Men jag har också kommit på att det gör väl inget? Nej, varför gör det något? Jag vill att allt ska fortsätta se ut som det gör, jag vill inte ändra på mig själv och inte på någon annan och jag bryr mig inte om hur någn eller något ser ut. Men jag gillar vackra saker. Fåfänga har alltid låtit lite negativt i mina öron, men nu känner jag inte samma sak. Jag mår bra av att ha fint att titta på, och det gör väl inget då. Bra ska man få må! Kanske borde jag läsa fler bilderböcker istället för textböcker :)

Det som är bra med att spara minnen är att man kan väcka känslor till liv igen. Man kan minnas hur det kändes, mycket mer än man hade gjort om man inte sparat något. Jag vill till exempel åka på Urkult igen, på allvar! Följ med mig :)
PEACE

Det börjar bli lite mycket nu, fast bara lite.
Det är som biptestet, som jag för övrigt gjorde idag. Det är väldigt väldigt likt ett biptest, det pluggande och levande som jag genomför. Förutom att biptestet är tusen gånger värre.
För er som aldrig gjort biptestet kan jag berätta, väldigt subjektivt men ändå, hur det känns. Det går ut på att mäta hur länge man orkar springa och hålla ut. För min del handlar det minst lika mycket om psykisk uthållighet som om kondition och lungkapacitet.
Så här går det i alla fall till: du är i en gympahall. Det finns två streck (det finns många streck, men två som ditt fokus helt ligger på i denna situation). Det startas ett kasettband, nej nu ljög jag, det startas ett helt elektroniskt och mp3:iskt ljud som berättar hur allt går till. Till sist säger det "testet startar nu om 15 sekunder, strax efter en kort inräkning, fem fyra tre..." Sen säger det PIP och så ska du börja förflytta dig lägom snabbt till det andra strecket som du inte redan står på. När du förmodligen redan är där och har väntat en stund säger det PIP igen och det är dags att återvända. 
Detta är nivå ett, det går att gå i snabb takt. Efter några upprepningar, av det där fruktansvärt monotoma och döda ljudet, går det lite snabbare. Nivå två. Och så vidare, och så vidare. Det händer inte så mycket. Sen börjar man andas i joggingtakt, man börjar bli lite varm. Man börjar känna sig helt knäpp, varför springer jag fram och tillbaka på exakt samma strecka, finns det inget som kan göra det hela lite roligare?
Sedan börjar det bli ännu jobbigare. Det börjar bli inte bara psykiskt konstigt, utan också fysisk jobbigt. 
Det är inte kul. Man kanske kommer fram en halv sekund för sent till strecket och motivationen börjar sjunka medan tempot stiger.

Jag lämnade i alla fall lite utrymme för dig att känna själv, hur det skulle kännas. Vad jag vill säga är i alla fall att det här är en extremt påfrestande aktivitet. Men att redan veta vad som komma skall gör det hela än värre.

Och HÄR (redan) kommer jämförelsen med plugget. Du vet att nu kan du gå lugnt, och det går helt enkelt inte att plugga om man inte har något att plugga. Det borde vara skönt, men du vet att det kommer bli mer och mer och mer, och att det inte går att göra något åt. Som biptestet. Det hjälper inte att springa fort i början, du måste ändå springa fort senare.

Detta kändes lite deppigt. Vad som inte är deppigt är dock att: biptestet är tusen gånger värre, att pluggandet kan vara intressant, OCH sist men störst att det går att blanda med roliga saker! Jippi säger jag, snart ska jag börja med min fältbiologi-fotobok :)

PEACE

Jag har köpt en penisförlängare!
Det är nog lika bra att förklara på en gång, eftersom det är högst två personer som inte kommer missförstå mig.
Jag har köpt ett kameraobjektiv till min älskade kamera! 55-200 mm, vibrationsreducering, snabb, tyst, exakt, motljusskydd. Det finns många fina saker att säga, och det känns så skönt att kunna säga dem, och själv förstå vad de betyder, och njuta av att jag kommer kunna ta underbara bilder med hjälp av dem. Jag gillar att vara nörd :) Tack farmor, farfar, morfar, pappa och Eric vars pengar gjorde att jag kunde köpa mitt objektiv. Puss!

Det har hänt mycket annat också, men mitt kameraobjektiv uppfyller ganska mycket mitt huvud just nu.

Förresten. Två av mina vänner har tagit bort sina bilddagböcker, de två som övertygade mig att skaffa en. Varför ska jag ha det då? Nä, det finns ingen anledning. Byebye, det känns ganska skönt. Det var inte mycket jag fick ut av den i ärlighetens namn.

Snart är det vår!

PEACE<3

Nu är jag fri!
Det är lite galet hur tydligt det syns hur man mår och har det.
Nu har jag pluggat, pluggatpluggatpluggat, helt överdrivet mycket. Och det har synts väldigt tydligt på bloggen.

Dels har jag inte haft tid att skriva, så är det faktiskt. Oftast har jag tid med det mesta, jag tar mig liksom tid om det är något tillräckligt viktigt. Men nu har jag pluggat så mycket att jag inte haft tid att tvätta håret, köpa halstabletter eller baka lussebullar med Eric. Det är mycket, jag lovar!

...och dels har jag inte haft något att skriva! Det enda jag tänkt tillräckligt mycket på för att kunna överföra i en text är derivator, värmepotential, vägmärken, tredjegradare, väghållningsfordon, Pascal, Archimedes princip, allt i en enda röra... och hur kul är det att läsa om? Eller skriva om för den delen...

Innan jag började intensivplugga bestämde jag mig för att klara det. Att inte ge upp, låtsas vara sjuk, sluta äta, skolka, eller bryta ihop på något annat sätt. Jag lyckades, av någon otrolig anledning, motivera mig själv så mycket att jag började intensivplugga utan att vara rädd för att misslyckas. För är jag rädd för att misslyckas gör jag det ofta... som när jag joggar till exempel. "Jag orkar inte springa längre än till den där bänken" brukar jag tänka, och så blir det så. Nu siktade jag på målet, eller snarare förbi målet. Och jag förberedde mig på att inte kunna göra alla saker jag brukar unna mig att göra, utan istället mest sova, äta och ta in kunskap.

Jag har aldrig lyckats så bra med en "plugg-strategi" som denna gång! Egentligen vet jag inte hur jag definierar att lyckas. Men just nu är det att jag helt enkelt sitter här och har gjort mina tre sista prov. Jag var förberedd, jag genomförde dem och jag gjorde mitt bästa. Det känns som ett lyckande. 

Det rann egentligen bara över en gång, vilket är relativt lite. Jag låg och grät ett tag i mammas armar. Men när jag gjorde det kom jag fram till att det gör inget. Hela min plan behöver inte ha failat bara för att jag ligger här och gråter nu! Det går fortfarande att åstadkomma något bra, och dessutom känns det ofta bättre när man gråtit klart. Så jag fortsatte att jogga.

Varför gör människor sånt här? Det är frågan. Svaret tror jag är att vi har förmågan att lita på att vi blir belönade, även om belöningarna ligger ganska långt fram i tiden. Belöningen är till exempel att man får känna sig nöjd efteråt, man får känna att man klarat av något, och det är jag övertygad om att alla mår bra av. Desstuom tror jag att många av oss behöver visa för oss själv hur mycket vi kan, ganska kontinuerligt, för att över huvud taget tycka om oss själva. Inte konstigt att man antar utmaningar då, fast man lika gärna skulle kunna slappa sig igenom alltihop. 

Min belöning är, utöver att jag får känna mig nöjd och stolt, ledighet och frihet att kunna göra kreativa saker som jag vill göra, utan dåligt samvete!

Attans... vad svårt det är att komma fram till slutsatser. Det är lättare att bara babbla :) 
Men ja, jag kan ju kanske låtsas att det är en konstnärlig text där slutsatsen ska dras av läsaren själv istället? Smart Plufsen, smart....

PEACE!  

Nu är allting bra!
Äh, nej, allt i hela världen kommer aldrig vara bra. Och jag kommer aldrig sluta märka mina egna och andras ord.

Jag visste i och för sig att det skulle bli bra när min älsklingsmänniska kom hem, men precis hur det skulle kännas visste jag ju inte. Nu vet jag. Det känns bara bra, det känns som jag andats ut efter att ha hållit andan i tio månader, det känns som jag hängt i ett rep och väntat och nu har jag äntligen fått släppa taget och bara falla fritt, ner i min älsklings varma famn, jag ska inte längre vara en förinställd robot som har samma rutiner varje vecka, helg, dag.

Nu kan jag få en ledig eftermiddag och använda den till att gå genom slasket till min älsklings hus, slänga mina saker på golvet, sätta mig på en kudde och bara vara där. Jag blir glad bara av att veta att jag kan!

Här är en kulig sak jag kom på. Jag har haft all tid i världen till att plugga nu, varje vecka som Eric varit borta. MEN jag har inte haft ork, eller lust, eller motivation, som räckt för att fylla upp tiden. Nu har jag mindre tid, men mer energi och motivation, och jag tror att resultatet kommer bli att jag får mera gjort, trots mycket mindre tid. Det är intressant.

Jätteintressant, det är underbart, som en uppenbarelse nästan! Något att bygga en religion kring kanske. Naturvetenskap är intressant, inte bara på det ytliga planet. Den stämmer läskigt mycket överrens med humanistiska tankar, så jag förstår Soheil som tycker att vi borde bli religiösa när han skrivit en "fantastiskt vacker" formel på tavlan. (Men jag tänker nog inte bli religiös ändå, trots allt)

Energi kan inte skapas eller förintas, endast omvandlas mellan olika former.

PEACE!