Plufsen

Jag trodde faktiskt ett tag, kanska kort men dock, att det skulle bli lättare att plugga, koncentrera sig och orka nu när det är så soligt och härligt. Jag mindes nog inte hur det var sist det blev vår, för nu minns jag att det kändes precis som nu. Ja, jag blev piggare, gladare, mer energisk när solen och värmen kom. Men, energin säger att den inte tänkte läggas på att sitta och arbeta väldigt koncentrerat. Det energin vill läggas på är att gå omkring ute i solen, fota allt fint, och allt i vanliga fall ofint som blir fint i solen, äta glass, skutta, skratta, och den tror att jag ska klara resten ändå.

Det är väldigt härligt att ha sådan inspiration, men tyvärr innebär den inte att några artiklar eller personporträtt eller vetenskapliga texter blir klara. Det är synd det, men jag sörjer inte precis.

Här är dagens intrressanta undring. Bryr jag mig för lite? Nej, självklart inte. Kanske snarare: tror jag för mycket på att "det är klart det löser sig ändå"? Jag är ju en sån där ambitiös, betygsmedveten, ständigt pluggande person, det vet väl alla. Men ibland känns det som den beskrivningen verkligen inte stämmer. Nu kommer en slags confession, såhär brukar jag känna: "gud vad jag varit duktig nu, att jag orkar. Jag ska nog börja göra mer av allt det jag vill, jag har redan gjort mycket som är bra."

Det låter inte särskilt ambitiöst enligt mig själv... och med detta inlägg vill jag egentligen bara skapa en undersökning. Kommer utbildnings-biten av livet att lösa sig även om jag gör vad jag vill? Svaret kommer väl till sommarn, när jag ska plugga vidare efter gymnasiet och när jag börjar söka jobb. Ha tålamod! ihihi.

PEACE