Biptestet
Det börjar bli lite mycket nu, fast bara lite.
Det är som biptestet, som jag för övrigt gjorde idag. Det är väldigt väldigt likt ett biptest, det pluggande och levande som jag genomför. Förutom att biptestet är tusen gånger värre.
För er som aldrig gjort biptestet kan jag berätta, väldigt subjektivt men ändå, hur det känns. Det går ut på att mäta hur länge man orkar springa och hålla ut. För min del handlar det minst lika mycket om psykisk uthållighet som om kondition och lungkapacitet.
Så här går det i alla fall till: du är i en gympahall. Det finns två streck (det finns många streck, men två som ditt fokus helt ligger på i denna situation). Det startas ett kasettband, nej nu ljög jag, det startas ett helt elektroniskt och mp3:iskt ljud som berättar hur allt går till. Till sist säger det "testet startar nu om 15 sekunder, strax efter en kort inräkning, fem fyra tre..." Sen säger det PIP och så ska du börja förflytta dig lägom snabbt till det andra strecket som du inte redan står på. När du förmodligen redan är där och har väntat en stund säger det PIP igen och det är dags att återvända.
Detta är nivå ett, det går att gå i snabb takt. Efter några upprepningar, av det där fruktansvärt monotoma och döda ljudet, går det lite snabbare. Nivå två. Och så vidare, och så vidare. Det händer inte så mycket. Sen börjar man andas i joggingtakt, man börjar bli lite varm. Man börjar känna sig helt knäpp, varför springer jag fram och tillbaka på exakt samma strecka, finns det inget som kan göra det hela lite roligare?
Sedan börjar det bli ännu jobbigare. Det börjar bli inte bara psykiskt konstigt, utan också fysisk jobbigt.
Det är inte kul. Man kanske kommer fram en halv sekund för sent till strecket och motivationen börjar sjunka medan tempot stiger.
Jag lämnade i alla fall lite utrymme för dig att känna själv, hur det skulle kännas. Vad jag vill säga är i alla fall att det här är en extremt påfrestande aktivitet. Men att redan veta vad som komma skall gör det hela än värre.
Och HÄR (redan) kommer jämförelsen med plugget. Du vet att nu kan du gå lugnt, och det går helt enkelt inte att plugga om man inte har något att plugga. Det borde vara skönt, men du vet att det kommer bli mer och mer och mer, och att det inte går att göra något åt. Som biptestet. Det hjälper inte att springa fort i början, du måste ändå springa fort senare.
Detta kändes lite deppigt. Vad som inte är deppigt är dock att: biptestet är tusen gånger värre, att pluggandet kan vara intressant, OCH sist men störst att det går att blanda med roliga saker! Jippi säger jag, snart ska jag börja med min fältbiologi-fotobok :)
PEACE
Det är som biptestet, som jag för övrigt gjorde idag. Det är väldigt väldigt likt ett biptest, det pluggande och levande som jag genomför. Förutom att biptestet är tusen gånger värre.
För er som aldrig gjort biptestet kan jag berätta, väldigt subjektivt men ändå, hur det känns. Det går ut på att mäta hur länge man orkar springa och hålla ut. För min del handlar det minst lika mycket om psykisk uthållighet som om kondition och lungkapacitet.
Så här går det i alla fall till: du är i en gympahall. Det finns två streck (det finns många streck, men två som ditt fokus helt ligger på i denna situation). Det startas ett kasettband, nej nu ljög jag, det startas ett helt elektroniskt och mp3:iskt ljud som berättar hur allt går till. Till sist säger det "testet startar nu om 15 sekunder, strax efter en kort inräkning, fem fyra tre..." Sen säger det PIP och så ska du börja förflytta dig lägom snabbt till det andra strecket som du inte redan står på. När du förmodligen redan är där och har väntat en stund säger det PIP igen och det är dags att återvända.
Detta är nivå ett, det går att gå i snabb takt. Efter några upprepningar, av det där fruktansvärt monotoma och döda ljudet, går det lite snabbare. Nivå två. Och så vidare, och så vidare. Det händer inte så mycket. Sen börjar man andas i joggingtakt, man börjar bli lite varm. Man börjar känna sig helt knäpp, varför springer jag fram och tillbaka på exakt samma strecka, finns det inget som kan göra det hela lite roligare?
Sedan börjar det bli ännu jobbigare. Det börjar bli inte bara psykiskt konstigt, utan också fysisk jobbigt.
Det är inte kul. Man kanske kommer fram en halv sekund för sent till strecket och motivationen börjar sjunka medan tempot stiger.
Jag lämnade i alla fall lite utrymme för dig att känna själv, hur det skulle kännas. Vad jag vill säga är i alla fall att det här är en extremt påfrestande aktivitet. Men att redan veta vad som komma skall gör det hela än värre.
Och HÄR (redan) kommer jämförelsen med plugget. Du vet att nu kan du gå lugnt, och det går helt enkelt inte att plugga om man inte har något att plugga. Det borde vara skönt, men du vet att det kommer bli mer och mer och mer, och att det inte går att göra något åt. Som biptestet. Det hjälper inte att springa fort i början, du måste ändå springa fort senare.
Detta kändes lite deppigt. Vad som inte är deppigt är dock att: biptestet är tusen gånger värre, att pluggandet kan vara intressant, OCH sist men störst att det går att blanda med roliga saker! Jippi säger jag, snart ska jag börja med min fältbiologi-fotobok :)
PEACE
Kommentarer
Postat av: Imagine
Ditt inlägg idag påminde lite om de paraleller Jonas Gardell brukar dra, och du vet ju all Jonas är min livsguru och gud och allt som jag tillber, så det är en väldigt bra komplimang måste jag säga dig (ifall du inte förstod det innan)
Kramar på dig!
Trackback
