Plufsen

Jag är sjuk idag.
Fråga inte vilken sjukdom jag har! Jag gör sånt jag tycker är viktigt, jag gör inte sånt jag absolut inte får ut något av, jag tar hand om min kropp, that's it.
Jag sökte på Anders Erixon på google. Bara för att jag satt och funderade på inget särskilt, i brist på annat helt enkelt. Jag hittade nåt, en pdf med maaaassa text.
Anders  skrev om hur det fungerar i våra klasser, forskning/journalistik. Att lärarna ville att vi skulle få göra något viktigt på riktigt. Han beskrev hela "filosofin" bakom sättet vi jobbar på, och hur fantastiskt det är att det fungerar och ger resultat.
Samtidigt började Ted Gärdestad sjunga Hoppets Eld, som en liten lipande tunga från Gud: "haha, jag finns när jag vill!" typ...
Ja, jag fick hopp! Vilken ofattbar tur jag har tänkte jag, vilka ofattbara möjligheter det finns, vad mycket jag kan göra, egentligen.
Anders är en flummig människa, men också en av de klokaste jag vet. Bara man har lite tålamod och vill höra vad han egentligen menar med sitt flum.

Nu ska jag gå och uträtta bra saker, det är oförskämt att slösa bort viktig tid =)

Peace<3

Hade teoriprov om internet idag. Jag fattade nada. Nä, nu ljög jag. Jag fattade 9/15 frågor. Jag blev inte godkänd. Mina vänner, detta är Ankis första IG! Grattis...
Whatever. Jag lever, jag är lycklig, jag har massa annat att glädjas åt =)
Men ändå känns det så surt. Jag kan det där skitet egentligen!
Whatever, det är ett ord jag börjat digga starkt. Det kan man säga när man känner att man bara vill gå vidare och inte orkar dalta med tidigare bekymmer.
Jag hatar Andra avenyn, men Glöm dina bekymmer, imorgon kommer nya, diggar jag starkt, ibland.

Whatever.

PEACE<3

Idag är det ledigt. Jag borde verkligen verkligen sova nu, men det går inte. Grattade pappa på fyrtioåttaårsdagen klockan kvart över sex imorse, sen var det för sent att återvända till sömnen.

Igår tänkte jag mycket, så mycket att jag skrev en lång text. Den försvann.
Var det inte meningen att någon skulle läsa den, eller?
Whatever. Det var en kritisk text, som handlade om människors besatthet av att synas, höras, uppröra, vara ihågkomna, skryta, irritera, vad som helst bara för att vara någon.
Den handlade också om bloggar. Bloggar är en konstig uppfinning. Märklig på något vis. Jag får svindel av att tänka på hur många som sitter och skriver dag ut och dag in om sina liv, vissa skriver djupa texter, vissa skriver dagbok, vissa skriver att de har köpt en ny klänning...
Det ger mig svindel.
Bloggar är bra, människor kan ta del av andra människors åsikter och tankar och på så sätt bredda perspektiven på sitt eget liv. Det är jättebra, komunkation och förståelse människor emellan gör samhället starkt.
Som om jag vet allt, det är klart jag inte gör, jag bara skriver som jag tror.
Jag tänkte också igår på att jag är en av dem, jag vill också synas och nå ut. Men det gör jag inte. Ibland blir jag, som många andra, desperat, vill visa vad jag skrivit, bara för någon, läs LÄS!
Men för det mesta känns det ganska lugnt att ingen läser. Jag skriver för att skriva, bloggen är en tillflyksort från plugg och andra jobbiga moment, när jag sitter vid datorn och måste tömma huvudet.
Så länge ingen läser, skriver jag dagbok. Dagbok, som vill säga något till fler än mig själv, men som är nöjd bara av att agera just dagbok.

Men bloggar som handlar om vilka kläder Stina köpte på HM igår, ger mig svindel. Dels det faktum att någon överhuvudtaget bryr sig om vad någon annan köpte till sig själv, dels det faktum att så många bryr sig om att visa för andra vad det köpt till sig själva.

Fyll inte världen med crap. Påverka, skapa debatter, men prata inte för att prata. Prata för att säga något.

Peace<3

Såhär såg dagen ut, typ:

Internetlektion. Vi försökte göra klart vårat radioprogram, det gick inte helt enkelt. WavePad hade redan tagit sommarlov. Jag upptäckte att jag hade EN sak kvar att göra innan min sida var komplett, så jag började greja med det... då insåg jag att det snart var matteprov. Oj! Det har jag tänkt på i cirka två veckor, och nu, en halvtimme innan the big moment, var det fullständigt bortblåst. Jag blev nervös. Fast inte så jättenervös egentligen, inget värre kan hända än att jag får hjärnsläpp=inget betyg på det provet=komplettering nån annan gång.

Så kom matteprovet. Det var inte jättefarligt. Jag vet inte hur jag ska beskriva att det kändes, jag kommer inte ihåg hur det kändes. Jag vill inte komma ihåg, eller snarare, vill inte tänka på det i onödan. Huvudsaken är att det är över nu och att jag inte gjorde bort mig fullständigt. Jag är definitivt godkänd, men nästan definitivt INTE mycket väl godkänd.
Whatever.

Vi åt på Subway. När gjorde vi det senast?!?! Typ ett halvår sen. Det var, tro det eller ej, gott.

Sen bar det av till seminariet på Vetenskapsrådet. Det handlade om epigenetik. Vad är det, kanske du undrar då? Det gjorde jag också. Och jag fick inte riktigt svar på det om jag ska vara helt ärlig. Kunde kanske varit smart att förklara det först, eftersom hälften av åhörarna var sextonåriga ettagluttare. Jaja, vi satt där i tre timmar i alla fall. Jag kände mig som ett dagisbarn, försökte lyssna först, men när jag inte hängde med längre blev min telefon allt mer intressant, dragkedjan på jackan, ett hårstrå på stolen, Emelies teckning, gubben bakom mig, klockan på väggen, ett sockerbitspapper, sol, sommarlov, picknick på Skansen, vad ska pappa få i födelsedagspresent, Eric leker med  sprängdeg i Boden.........

Det var det. Den här dagen var schizofren, för den var både en dag full av tankeverksamhet och krav på högsta koncentration. Men samtidigt, full av stunder då jag inte gjorde någonting över huvud taget, förutom att sitta och stirra ut i luften.

Jösses vilken lång text. Nu skonar jag er från mer läsning.
~Peace~