Plufsen

Jag har blivit helt uppslukad av vackra bilder den senaste tiden, jag bara tittar och tittar och försöker hitta den allra vackraste! Och jag har gjort en mapp med i stort sett alla naturbilder jag tagit, 457 stycken närmare bestämt, och jag bara tittar och tittar. Det låter så konstigt, att bara titta och titta på sina egna bilder, men det känns inte konstigt egentligen. Jag gillar det, jag minns när de togs, jag minns stämningen och temperaturen och kanske vad jag ville ha med då jag tog bilden. Det är jättemysigt.

Jag har kommit på att jag är fåfäng, men det gör inget. Jag är fåfäng på det sättet att jag gillar att titta på vackra saker, det är väl det som är fåfängt, att uppmärksamma vackra saker? Men jag har också kommit på att det gör väl inget? Nej, varför gör det något? Jag vill att allt ska fortsätta se ut som det gör, jag vill inte ändra på mig själv och inte på någon annan och jag bryr mig inte om hur någn eller något ser ut. Men jag gillar vackra saker. Fåfänga har alltid låtit lite negativt i mina öron, men nu känner jag inte samma sak. Jag mår bra av att ha fint att titta på, och det gör väl inget då. Bra ska man få må! Kanske borde jag läsa fler bilderböcker istället för textböcker :)

Det som är bra med att spara minnen är att man kan väcka känslor till liv igen. Man kan minnas hur det kändes, mycket mer än man hade gjort om man inte sparat något. Jag vill till exempel åka på Urkult igen, på allvar! Följ med mig :)
PEACE