Plufsen

det gör min lilla blogg! Och det är sol utanför, så härligt det måste vara att vakna då!

Därför väckte jag min lilla blogg. Ibland är livet bara så att man inte pallar annat än att lunka på, i rask takt. Pallar inte titta särskilt mycket åt sidorna, pallar inte göra några kreativa ryck bara för skojs skull. Även om jag, som är så klok, förstår att det såklart är tidsbesparande att göra roliga saker som tar tid från de tråkiga. Glad --> pigg --> effektiv. Men hur mycket det än är så, så kommer det likförbannat perioder då och då när man inte orkar med det där braiga, man pallar bara att lunka på.

Nu är en sådan tid påväg att ta slut, det känner jag. Saker förändras, det finns numera spännande saker att tänka på som inte ligger jättelångt bort i tiden. Och det är sol, SOL! Ljus! Ljus underlättar det mesta. Och det var alldeles för längesedan det hände något konstnärligt i hjärnan, vilket också automatiskt gör att jag vill börja göra saker igen.

Det som mest såg till att väcka min sovande konstnärliga hjärna var när jag skulle ta ett kort häromdagen. P, S, A, M. Vad säger dessa bokstäver mig? I vanliga fall säger de en hel del, M säger "använd manuellt, you got the power!" till exempel. Häromdagen sa de ingenting, jag mindes inte helt enkelt. Då insåg jag att det var dags att sluta vara konstnärligt inaktiv. Verkligen dags.

Det är roligt att göra blogg. Mest är det roligt att göra fotoblogg. Men då måste man ha foton att göra bloggen av. Så, det ska jag försöka åstadkomma hädanefter. Mer foton att göra blogg av. Och annat av. Förstås.

Hejsvejs tanke-tömmar-grej(=vad denna blogg mest är egentligen)!

PEACE

 

 

 

PEACE

Vi har äntligen samlats hela bandet. Har länge funderat på vad bandet ska kallas, men spelar roll.
Huvudsaken är att vi är tillsammans. Nu skulle jag lagt upp en bild för att visa glädjen, den okontrollerade, opretentiösa glädjen som kommer fram efter ett tag när man känt på varandra och förstått att ja, vi är här alla samtidigt. På riktigt, det är sant. Det som är så vanligt men så ovanligt.

Men bilden får vänta, för den tas i detta nu, kanske för ett tag sedan, kanske om en stund.

PEACE

Jag har julkänslor och det känns inte fel. Kanske har jag drabbats av IKEAs orimligt, till och med väldigt irriterande, tidiga julyra. I vanliga fall skulle jag vid den här tiden vara sur och upprörd över att det inte kan få vara höst när det är höst och jul när det är vinter. Men kanske har jag i år blivit så matad med IKEA-julen att jag inte känner mig särskilt irriterad på den längre utan snarare inspirerad av den.

Eller så är det för att det är mysigare att ha det rött och ljust och varmt inne och dricka varma saker och äta kryddiga kakor, än att fortfarande försöka ha det ljust och fräscht och låtsas att det är sensommar. Jag är nog inte längre en motståndare till att fira högtider på fel tid och alldeles för länge. Jag är nog numera en ha-det-hur-mysigt-du-vill-när-du-vill-förespråkare. Saffransbullar och glögg är inte lika med jul. Det är lika med gott!

(Bilden kan tyckas opassande i sammanhanget. Men jag valde den av en anledning, för att den var vit och för att den fick mig att tänka på snö. Och för att jag nyss redigerade den i CameraRaw och gjorde den såhär fin:)

PEACE

PEACE <3

Teknikens under. Jag har precis upptäckt en liten ny värld i ett litet program som jag haft väldigt länge utan att kunna använda. Åh så befriande det känns! In kommer en grå och dassig bild, men ut kommer nästan precis det som finns i mitt huvud. Det är ganska fantastiskt. Som att leka Gud.

Jag känner mig kreativ, kunskapstörstande och tekniknördig. Och jag ångrar inte på långa vägar att jag valde att lägga ner en halv termin på två till synes onödiga fotokurser. Jag tvivlar på att det kommer bli onödiga.

PEACE

Fin date med Leo på Hermans.

Idag anlände båten från Riga, med många letter, åtminstone en portugis, tre lärare och tjugofyra FoJo-elever. Vi var på klassresa, som de flesta är någon gång, med det var inte som det är för det mesta. Det var något så speciellt så jag kan nog inte förklara riktigt. Vi var tillsammans, vi ville vara tillsammans, vi kunde gått åt tjugofyra olika håll i Riga och varit med oss själva, men vi valde att gå tillsammans. Jag är så trött så trött, men resan var så bra så bra, och det var så värt så värt.

Att bero på att inte kunna förklara, jag gillar att skriva, men för det mesta känns det lättare att bara fota. Låta betraktarens hjärna omformulera bilden till text och förstå på sitt eget sätt. Jag gillar att förklara och berätta med bilderna. Därför så fotar jag, och gör allt för att få fota lite till. Fotokurser är en bra ursäkt för att få ägna en massa tid åt det :)

Mitt senaste drag är att jag anmält mig till att bli testpilot tillsammans med Eric. Inte pilot, utan en testpilot som testar en kamera, Canon EOS 550D. Om vi blir uttagna ska vi testa den här modellen i en månad och helt enkelt utvärdera den. Det känns perfekt, jag få fota, jag får fota tillsammans med Eric, och jag får dessutom denna sprillans nya kamera i min hand!

Jag har aldrig knäppt en bild med en Canon, däremot har jag tagit tusentals bilder med min Nikon D40 med tillbehör. Den är så enkel men ändå så förvånande bra. Och som min käre foto-mate (Eric) skrev: det viktiga är väl vad som finns bakom kameran och inte inuti den. Det stämmer, med ett tillägg; det framför kameran är mycket viktigt också. Ändå måste jag, som inbiten nörd, säga att det är ganska spännande det där som finns i kameran. Inte minst är det fascinerande.

Man kan anmäla sig till och med 30 maj, gör det, fatta vad kul! http://www.smartson.se/testpilot-550D.html

Nu är det nog med bokstäver, här kommer några ögonblick från Riga-resan.

Snart gäller det! Jag är så pepp!

På fredag är det sista dagen i sunklokalen i Medborgarhusets källare. Det är lite vemodigt, fast mest som en lättnadens suck :)

På lördag, jag då jäklar...

PEACE

Vi har kommit med i Musik Direkt, jag och bandet! Wih! Såhär var det:

"Just det, vi ska va med i en tävling typ... Nu är vi anmälda. Vad ska vi köra nu då?"
"Va, en tävling, shit! Vadå, är vi med automatiskt eller, bara sådär?"
"Det är ju inte helt säkert att man kommer med, men sålänge det finns platser så kommer alla skitband med liksom."
"Jaha, okej, fett kul! En tävling... Ska vi köra Justin eller? Måste göra nåt rockigt nu känns det som..."

Och så var det inte mer med det. Jag tänkte jahapp, det händer någongång i framtiden, kanske, antagligen, men man vet aldrig. Vi och alla andra ungdomar som har en, liten liten men dock, dröm om att få visa vad vi gör där nere i källarlokalen. Stor chans att lyckas, liksom. Vi skickar in ett bidrag, sen är det inte mer med det. Kul grej.

Sen så kom vi med.
Det var DÅ jag blev nervös, i hela magen, pirr pirr. För det var DÅ jag fattade vad vi skulle göra. Egentligen var det ju ganska troligt att vi skulle komma till första deltävlingen, eftersom de flesta gör det och vi är inte så dåliga ju... Men jag fattade inte förrän det stod där, svart på vitt. Så trög man kan vara! Vi ska alltså spela i tio minuter, inför en jury, på Debaser, med en professionell fotograf som FOTAR oss NÄR VI SPELAR och de SPELAR IN det vi spelar NÄR VI SPELAR. Och folk ska kolla! Det gav mig pirr. För första gången på väldigt länge ska jag sättas i en situation där det spelar roll vad jag gör just precis då, och där det inte går att åtgärda misstagen efteråt. Det ger pirr.

Men det är också så härligt, så oerhört skönt, läskigt så att det blir roligt. Äntligen något som är på allvar! Jag tror att jag har brist på sådana här upplevelser. När något är PÅ RIKTIGT. Jag insåg det när jag fick det där mailet, att det är sådana här händelser som kryddar livet. Och det finns fler exempel, som jag tänker skriva bara för att jag var så duktig och kom på dem. :)

-När jag gav älskling en kram utanför församlingshemmet för längesen. Det var då det gällde kändes det som. Det var läskigt men samtidigt otroligt välgörande för psyket, och för vetskapen om att jag kanske förändrade något viktigt i mitt liv. Kanske bidrog kramen till att ge mig det bästa som någonsin hänt mig?

-När man söker jobb. Man ger bort information om sitt privata jag, det är stort och kan leda till något stort.

-Att göra nationella prov. Jag vet, det låter nördigt, men det passar in faktiskt. När man gör ett nationellt prov är det där och då det gäller, precis som när man spelar för publik.

-Att spela för publik. Det är lätt att misslyckas, för man har bara nutiden på sig att klara det man ska klara. Men lyckas man så betyder det så mycket.

Det är skönt att garanterat gå ett steg framåt. Det kan man göra för det mesta. Å hej, å hå, höger, vänster, sakta, men säkert... Men det finns en möjlighet att gå tre steg framåt också, bara man riskerar ett bakåtsteg samtidigt. Och det är också skönt, ibland, att ta risken för att få chansen. Tänk på det du!

PEACE

Det är antagligen helt ohållbart. Det är så svårt så svårt, men om jag tänker efter är det så fruktanvärt lätt. Till och med JAG har betydligt större bekymmer än det här, det är så löjligt! Vad håller jag på med liksom? Jag pluggar inte, jag gör inte det jag skulle vilja få gjort, som jag skulle vara så glad över att få gjort. Jag sitter vid datorn, kommer på sida efter sida jag måste kolla, bara den också och det där är ju faktiskt viktigt, och jag kanske kan lära mig något?

Ja, det kanske jag kan. Men skit samma! Just nu skulle jag ha mest nytta av att lära mig en text som jag själv skrivit utantill, det behöver jag just nu. Det andra kan vänta.

Jag har verkligen snöat in på foton. Titta på foton, analysera sönder foton till minsta beståndsdel, undra vad jag skulle döpt det här fotot till om jag hade döpt det, undrar om det här fotot är bra nog för att vara stolt över, undrar om jag någonsin kommer att kunna göra foton som är viktiga för andra människor, foton jag kan leva på, få göra det på riktigt inte bara på låtsas. Sådant har jag tänkt på i närmare tre timmar nu. Men nu, efter detta pepptalk till mig själv tänkte jag sluta med det och göra det jag ska.

Igår bestämde jag mig för några små saker jag är stolt över att jag bestämt mig för. Så det vill jag skriva här (utan att säga förlåt för att jag inte skriver något som är vettigt för någon annan att läsa även om det är själva tanken med att publicera det). Här kommer det:
- Jag ska sluta pilla sönder mina nagelband. Det finns inte längre NÅGON ursäkt för denna destruktiva sysselsättning. 
- Jag ska sluta ursäkta att jag sagt något jag verkligen inte vill be om ursäkt för. Förlåt ska man säga om man menar förlåt.
- Jag ska sluta fråga mig om ett fotografi duger för "proffsen", "de som kan", allmänheten. Det kommer antagligen resultera i att ingen bild någonsin kommer duga för att tillfredsställa alla, så det är lika bra att skita i att försöka få det så! Den enda jag ska fråga är mig.

Sådärja. Dagens lilla ta-dig-i-kragen :) det känns fint. Här kommer en bild i alla fall, som fettisdagsbullen innan fastan liksom.

PEACE

 

 

Nu är det nästan slut.
Nästan nästan.

Vad ska jag skriva? Vet inte. Men nu har det blivit så pass lugn, så pass över att jag känner kreativiteten komma krypande. Och den får plats i min tillvaro också. Jag behöver nämligen inte ha dåligt samvete för att jag inte pluggar längre. Det BEHÖVER jag ju aldrig. Men det är svårt att hitta ett annat ord som passar det jag känner bättre.

Hur som helst, nu kan jag vara kreativ. Synd bara att jag inte hade något smart och jätteviktigt på hjärtat :) bara att nu mår jag bra. Och att här får ni en bild. Bild bild BILD! Fy vad jag ska fota på lovet! Nu får kameran plats i min tillvaro! Äntligen!

Värmdö  gymnasium... jag kommer sakna det. Det är bara att erkänna. Tack för Lucia, tack för att jag får uppleva mys mitt i allt omysigt pluggande!

Den här bjuder jag på. Jag är så glad! Såhär glad! :) PUS!

PEACE

Tja, jag känner att det kanske vore bra med någon slags förklaring till min bloggs plötsliga återuppståndelse ändå.

Jag läste den själv för ett tag sedan, och det var roligt. Och jag blev väldigt sugen på att skriva igen. Inte bara på grund av det faktum att jag läste de gamla inläggen, utan på grund av livet i allmänhet. När det händer jättemycket och jättestort känns det övermäktigt att skriva ned, så jag liksom skiter i det itsället. Även om det är de sakerna jag egentligen skulle kunna skriva mest om. Men det blir liksom en för stor uppgift, jag blir bara matt. Och när jag väl väntat i sådär ett halvår ungefär är det väldigt svårt att komma igång igen. Var i hela friden ska jag BÖRJA?!

Men nu gör jag det. Nu bara fucking gör jag det! SÅ nu var det gjort. Och jag hittade tillslut en bra anledning också, och något bra att leverera :) nämligen mitt kåseri. Tilda ville läsa det, och tänkte jag att det var en ypperlig ursäkt för mig att få använda den här mys-gosiga bloggen igen. För det känns ganska mysigt att skriva, utan krav, utan förväntningar. Det är mys.

Vi får väl se hur det går efter detta... det kommer nog mer, förr eller senare.


Och förresten! Glöm inte: